anill

Bloggen har legat på sparlåga hela veckan, men det är för att jag har spenderat tid med familjen på sjukhuset i Piteå.

Igår kväll kl 9 somnade min älskade moster Erika in, endast 45 år gammal. Jag kan inte beskriva med ord den sorg och tomhet som jag känner just nu. Fina, fina Erika. Hela tiden sedan i måndags har varit väldigt jobbig, men jag ångrar inte en sekund att vi var där. Jag önskar bara vi fick längre tid tillsammans och att det inte skulle sluta på detta sätt.

Erika var nog en av de gladaste personerna jag känner. Hon ville alla väl jämt och ständigt och tänkte sällan på sig själv i första hand. Under en jobbig period tillbringade jag enormt mycket tid i Arvidsjaur. Jag åkte dit nästan varje helg. Hon har betytt så mycket för mig och stöttade mig när jag hade det svårt. Hon hade alltid sitt hem öppet  och hon tyckte om att jag kom och hälsade på så ofta.

Jag älskar dig Erika!

Allting känns så himla overkligt och jag önskar att jag kunde vakna upp ur denna mardröm. Det är inte sant...
Jag hoppas att du finns någonstans där uppe och tittar ner på oss som du lämnade kvar här. Och jag hoppas du är fortsatt lycklig var du än är.

Mina främsta tankar går just nu till hennes två underbara barn, mina kusiner. Tänk dig att vara 9 och 13 år gammal och förlora sin mamma. Det är så orättvist.. Vad har hon gjort för att förtjäna detta? Jag förstår inte....

Bloggen får återgå till sparlåga tills jag orkar fortsätta med det dagliga livet. Just nu orkar jag ingenting...

En positiv sak - nu slipper hon lida mer.