anill

Igår tog vi farväl av fina, fina Isa. Det är så overkligt. Att komma hem hit och inse att det faktiskt var sant. Det har varit svårt att vara där borta i Uppsala, svårt att förstå. Men nu inser man att det är verklighet.
Orden räcker inte till..

Det var fint igår, men väldigt tungt och fruktansvärt jobbigt.

När en blomma bryts
av i sin vackraste blom
då blir marken så trist
och så fruktansvärt tom.
Men kanske ändå
att det någonstans finns
en äng eller undangömd skreva,
dit blommor som brutits för tidigt
får komma och fortsätta
växa och dofta och leva..
Inte kan väl den blomman
förvandlas till stoft
som av himlen har fått
både färger och doft?
Men kanske ändå
att det någonstans finns
en kärlek som allt kan förklara:
att den som har gjort
den blomman en gång
nu vill ha den tillbaks
för han kan inte mer
vara utan den bara...