Trist
Ända sedan i söndagskväll har jag liksom levt i en liten minimardröm och gått och hoppast, och tänkt, och hoppats, och inte velat förstå, men nu verkar det i stort sett vara bestämt. Imorgon ska Anna säga upp lägenheten och lämna mig ensam kvar här i Uppsala för ett år ute i friheten med allt vad det innebär. Det är som att rycka ifrån sig min andra hälft. Det är som ett förhållande som tar slut. Det är som att ens allra, allra bästa vän försvinner.
Jag kan inte med ord beskriva hur tomt det känns. Vad ska jag göra utan henne? Det finns ingen, inget, ingenting som kan fylla upp det tomrum som hon kommer att lämna efter sig tills hon kommer tillbaka. Det värsta är att vi inte längre kommer kunna tentaplugga tillsammans. Det är mycket tack vare henne som jag ordnade ett AB förra terminen. Vi umgicks konstant under tentaperioden och jag kände verkligen hur mycket vi lärde oss tillsammans.
Det kommer bli så fruktansvärt tomt utan henne. Det enda jag längtar efter är att hon ska komma tillbaka. Jag längtar till jan 2010 för då här hon här igen, med mig. Fastän vi inte går samma termin så kan vi sitta tillsammans, bredvid varandra på JB, äta lunch tillsammans, hänga tillsammans på kvällarna etc. Vi gör ju ALLT tillsammans! Det finns ingen här som jag har fått en sådan fin kontakt med. Vad ska jag göra av allt tid som jag har över nu?
Vi pratade om att jag skulle börja jobba och Anna tyckte jag kunde börja jobba på nationen.
- För 35 kr timmen? Då tjänar jag ju inte ens ihop till en hunka, sa jag.
- Nää, instämmer Anna
Det går några sekunder....
- Vet du ens vad en hunka är? sa jag.
- Haha, neeeeej.
- Jag förstod väl det! :-)
Norrländska och småländskan går inte ihop alla gånger..
Jag kommer bli så ensam. Men jag har fått en vän för livet, en av de allra bästa. Vi är så lika varandra. Jag kommer sakna henne så mycket. Jag ser inte framemot dagen när hon ska lämna bygget. Jag kommer gråta som en vattenspridare. Usch, så trist.
Jag skulle kunna lovordna Anna hur länge som helst, men jag blir bara ledsen när jag tänker på hela situationen. Vi skulle ju göra det här tillsammans. Vi skulle klara den här terminen tillsammans, hålla ihop och stötta, hjälpa och puscha på varandra. Jag förlorar min stöttepelare.
Kärlek till dig Anna! ♥
_________________
Jag får se framemot och hoppas att Ida och Mange stannar till hösten och sedan längtar jag till Johannas flytt hit till Uppsala i höst.
Jag kan inte med ord beskriva hur tomt det känns. Vad ska jag göra utan henne? Det finns ingen, inget, ingenting som kan fylla upp det tomrum som hon kommer att lämna efter sig tills hon kommer tillbaka. Det värsta är att vi inte längre kommer kunna tentaplugga tillsammans. Det är mycket tack vare henne som jag ordnade ett AB förra terminen. Vi umgicks konstant under tentaperioden och jag kände verkligen hur mycket vi lärde oss tillsammans.
Det kommer bli så fruktansvärt tomt utan henne. Det enda jag längtar efter är att hon ska komma tillbaka. Jag längtar till jan 2010 för då här hon här igen, med mig. Fastän vi inte går samma termin så kan vi sitta tillsammans, bredvid varandra på JB, äta lunch tillsammans, hänga tillsammans på kvällarna etc. Vi gör ju ALLT tillsammans! Det finns ingen här som jag har fått en sådan fin kontakt med. Vad ska jag göra av allt tid som jag har över nu?
Vi pratade om att jag skulle börja jobba och Anna tyckte jag kunde börja jobba på nationen.
- För 35 kr timmen? Då tjänar jag ju inte ens ihop till en hunka, sa jag.
- Nää, instämmer Anna
Det går några sekunder....
- Vet du ens vad en hunka är? sa jag.
- Haha, neeeeej.
- Jag förstod väl det! :-)
Norrländska och småländskan går inte ihop alla gånger..
Jag kommer bli så ensam. Men jag har fått en vän för livet, en av de allra bästa. Vi är så lika varandra. Jag kommer sakna henne så mycket. Jag ser inte framemot dagen när hon ska lämna bygget. Jag kommer gråta som en vattenspridare. Usch, så trist.
Jag skulle kunna lovordna Anna hur länge som helst, men jag blir bara ledsen när jag tänker på hela situationen. Vi skulle ju göra det här tillsammans. Vi skulle klara den här terminen tillsammans, hålla ihop och stötta, hjälpa och puscha på varandra. Jag förlorar min stöttepelare.
Kärlek till dig Anna! ♥
_________________
Jag får se framemot och hoppas att Ida och Mange stannar till hösten och sedan längtar jag till Johannas flytt hit till Uppsala i höst.
Kommentarer
Postat av: Pappsen
Usch va tråkit då, känner starkt medlidande
stora kramar
Postat av: Ida B
Usch, nästan jobbigt att läsa. Jag förstår verkligen hur det känns.
Postat av: ÅM
Usch vad jobbigt. Vet PRECIS hur det känns. Min vän flyttade till Uppsala... ;o) Första tiden är värst, men man vänjer sig på något vis. Jag hade ju turen å få en bebis i samma veva som flytten, så tiden upptogs av det. Annars hade det varit värre än värst tror jag. Kram kram (Pontus och jag planerar vår resa neråt i landet snart =))
Trackback
