anill

Jag har alltid, alltid, alltid tyckt att jympa har varit kul och jag har försökt peppa Fanny till att tycka detsamma. Det är ingen kärringjympa direkt utan medelåldern är väl kring 30 kan jag tro (brukar inte spana på alla andra, har fullt upp med mig själv). Det är så himla kul!

Endast två gånger har jag gått därifrån utan att ha fått upp pulsen till max och struntat i att stretcha. Idag var en sån dag och jag är så besviken. Jag tycker att jag har superdålig kondition, men sådana här gånger, som idag, så börjar jag fundera på om jag verkligen inte har det. Jag tog i för kung och fosterland, men jag flåsade knappt när passet var slut. Trist. Jag får börja gå på intensiv om det ska vara såhär, för det - det är grejer det!

Jag som inte hade tänkt träna imorgon, men nu får jag så lov att göra det ändå. Bräda med Manne, kan inte bli bättre, om jag lyckas boka någon plats. Jag är nog lite kär i honom, ungefär som M:s lilla J är kär i Danny. Kärlek på avstånd ni vet...

Jag bestämde att jag och Hanna ska träna ihop i sommar, eller jag ska haka på henne, så det är bäst att jag ligger i med träningen om jag ska orka med henne, fast idag kanske jag hade kunnat springa flera mil för jag fick aldrig upp flåset som sagt. Pepp, pepp, pepp.

Jag ska då i varje fall aldrig mer gå på hennes pass igen.

Nä, jympa är kul på lördag. Det vet jag :-)

Och när jag ser Fannys träningspass i veckan så vill jag bara dö av avundsjuka. Hur fan hinner man med livet liksom?


UPDATE: Ja, så klart han heter Danny, Danny, Danny. Jag snitslade visst till det med en annan stavning tidigare ikväll. Men jag behöver ju egentligen bara veta Manne ;-)