anill

Där står jag och steker köttfärs och ser plötsligt att lågan sakta men säkert försvinner. NEJ! Gasen är slut.. Spaghettivattnet har inte ens börjat koka upp och jag har halvstekt köttfärs och lök i stekpannan. Där försvann morgondagens lunch, eller rättare sagt min framtida mat.

Vad gör jag nu? Jag måste ragga någon med bil. En sån här dag skulle jag ha haft en bil på bakgården. Att släpa runt på en gastup på cykeln genom halva Uppsala känns inte så roligt. Jag är ju lite smått kär i Annas Nissan Micra, den skulle vara perfekt till mig. Bra storlek.

Känner jag någon med bil här? Nej, för min räddare i nöden (Mange) är i Storuman. Och montera lös gastuben känns inte heller så spännande faktiskt. Jag kan inget om sånt. Därför skulle jag haft en karl också.

Antingen blir det äcklig micromat framöver eller halvrå köttfärs och okokt spaghetti. Tur jag har ätit ordentligt idag!

Okej, jag erkänner. Det är med gråten i halsen som jag inser att jag måste göra det här helt själv. Att koppla lös gastuben gör mig livrädd och sedan koppla dit den igen skrämmer mig ännu mer. Men det är bara att bita ihop, svälja bort klumpen i halsen och inse att det bara finns jag och bara jag som kan göra det här. Det är nog ännu ett steg in min mognadsprocess och det ger säkerligen enorma vuxenpoäng...

Bra start på veckan här i Uppsala.