anill

Jag har tyvärr inte världens bästa humör och jag är väl medveten om det. Jag har en sån kort stubin att jag nästan skäms. Jag försöker bättra mig, men det är inte så lätt när världen är emot en. Som idag då.

Jag skulle göra en sån enkel(?) sak som att koppla på hästsläpet på bilen. Det tog en halvtimma och jag skojar inte. EN HALVTIMMA!!!! Jag är sämst på att backa och kan inte backa rakt heller. Sedan har jag ingen backspegel inne i bilen och de gör allt ännu svårare att kika bakåt och vrida på ratten samtidigt. Jag vet inte hur många gånger jag backade in i kulhandsken, men det skiljde ca 10 cm i sidled. Det värsta med boggiesläp är att de går inte att rubba i sidled! Sedan köpte vi ju det tyngsta släpet på marknaden och jag som är motsatsen till Pippi Longstocking orkar inte rubba den en cm ens en gång. Så det gäller att backa spikrakt bak mot kulhandsken så att kulan är just under för att jag ska fixa det ensam. Inte ett lätt uppdrag vill jag lova. Jag var nära på att ge upp efter en massa slit, men då ringde jag min underbara V och han peppade mig lite. Jag tror han tyckte synd om mig som stod där och slet och det fanns INGEN som kunde hjälpa mig. Tillslut lyckades jag backa någorlunda rakt bak och lyckades då trilska dit släpet på något vis. Äntligen. Jag var helt slut på! Men mestadels förbannad...

Jag skyller allt på min käre far. Han hade ställt släpet snett och därför kunde jag inte backa rakt mot det. Dålig ursäkt, jag vet.

Och hur bra är det att vara förbannad och sedan försöka lasta en någorlunda svårlastad häst? Envis är han, men jag är envisare. Jag lyckades för en gångs skull tygla mitt humör. Men det var nog på grund av att IW är lugnheten själv..